Nitashantas Gåvor

Nitashantas Gåvor

Holder of the Four Sacred Wheels of Knowledge

"Det tar ett helt liv att lära sig leva livet."

Den andra uppmärksamheten

AndlighetSkapad av Bernardo sön, maj 15, 2011 19:09:24

Jag hade redan suttit där ensam en stund när hon kom in i kupén med sin lille son och satte sig mittemot mig. Våra blickar möttes hastigt och det fick mig att släppa den sega tråden av mina långsamma tankar. Jag granskade henne lite diskret medan hon satte pojken tillrätta på platsen vid fönstret.

Utanför började husen röra på sig. I ökande hastighet gled perrongen förbi med vinkande folk, bagagevagnar, stolpar, reklamskyltar och i bakgrunden husen.

Då hör jag hur hon säger till sin son: ”Nu ser det ut som om husen rör sig, men det är inte husen som rör sig. Det är tåget som rör sig.

Plötsligt kom mina tankar tillbaka, men med helt andra växlar. ”Förlåt att jag lägger mig i”, invände jag snabbt, ”men vad kan det vara för mening med att förvirra pojken på det visset? Vi ser att det är husen som rör sig och vi kan absolut inte se tåget röra sig.

Överraskningen fick henne att nicka artigt.

Tänk att vi skapades med ögon och öron för att bilda oss en uppfattning om verkligheten omkring oss. Det är inte klokt att han ska lära sig att sanningen är det omvända av det han ser och hör.

Hon nickade igen i medhåll.

Vad skall folk tro om han kommer till skolan och påstår att svarta tavlan är vit och kritan är svart?

Hon log och jag fortsatte.

Det är så vi tränas att leva i det förgångna. Han har stått vid stationen och då var det tågen som rörde sig. Så nu ska han veta att det är det som gäller; det som hände tidigare och som inte längre finns. Medan det som faktisk händer nu ska vara overkligt.

Men sanningen är att bara det som vi upplever just här och just nu är verkligt. Och det är att landskapet rör sig och att vi sitter stilla i ett tåg som står stilla. Allt det där andra är bara fantasier.”

Uppmuntrad av hennes uppmärksamhet fortsatte jag:

Vi tar det som vi upplever oftast och gör det till normen. Som dagdjur uppfattar vi himmelen ljusblå och att den blir svart om natten, medan nattdjuren kanske anser att himmelen är svart, men att gryningen ändrar den till ljusblå.

Om vi hade varit födda och uppvuxna på tåget hade vi aldrig kunna tro att det är tåget som rör sig, fast vi ser det med egna ögon när vi någon gång råkar stå på stationen.

Och jag illustrerade den situationen i olika röster: ”Titta mamma, tågen rör sig” ”nej då älskling, det är bara som det ser ut när man står här, det är stationen som rör sig”.

Jag stannade till för att se henne smälta hennes nya kunskaper.
Då lutade hon sig fram lite och frågade:
Är du Jehovas vittne?
Jag tror jag blev lika överraskad som George Foreman när Muhammed Ali sänkte honom med sin höger i den åttonde ronden, den där historiska natten i Kongo Kinshasa.
Nej...” svarade jag överrumplad.
Efter några sekunder i ett vakuum av förvåning, klämde jag ur mig: ”Jag har dock aldrig sett ett Jehovas vittne med så här långt hår och skägg. Har du?
Jag tog ett ande tag som liknade en suck och tillade:
Och inte är jag Jesus heller, ifall du undrar.”

Stockholm-Uppsala 1982.

Efterord

Du sitter i din bil och kör. Den rörelse du ser sker utanför, men du kan inte se att bilen du sitter i rör sig.

Du cyklar. Landskapet rör sig omkring dig och du trampar för fullt bara för att inte följa med baklänges tillsammans med landskapet.

Du tar en promenad. Om du fäster blicken i fjärran framför dig medan du går och uppmärksammar din omgivning i det periferiska synfältet, märker du att allt rör sig mot dig från en punkt mitt i horisonten. Allt växer i takt med din gång, närmar sig dig, glider åt sidan och försvinner bakom dig. Men själv står du stilla.

I själva verket finns det en punkt innanför huvudet, bakom ögonen och mitt mellan tinningarna som är helt orörlig. Även fast du kan snurra, ramla, hoppa eller göra kullerbyttor så står den punkten stilla i centrum av din existens och all rörelse sker omkring den.

Haiku

Sker i stillheten
i tystnaden kan höras
Evighetens doft





  • Kommentarer(0)//sblog.bauder.se/#post0